av Marianne Tuuvas
Ända sen jag var liten flicka har jag älskat hästar och drömt om en egen häst. Bredvid min
farmors gård på Gotland fanns det en hage där det gick en grupp med Gotlandsruss. Varje
sommar under min uppväxt åkte jag och min familj till farmor och jag tillbringade all tid jag
kunde med att vara med hästarna. Jag borstade dem, pysslade, pratade med dem, ledde runt
dem och red på dem i smyg när ingen såg. Jag minns känslan av samhörigheten med hästarna
som oerhört stark och det var det bästa jag visste. När jag idag tänker på de stunderna fylls jag
av samma känsla av värme, trygghet, lust och samhörighet. Doften av den varma hästen
kommer tillbaka och på något underligt sätt minns jag bara solsken. Känslan jag upplever kan
nästan liknas med en förälskelse men den är ändå på ett annat plan. Den känslan ligger på
något sätt före förälskelsens tid. Faktum är att när jag blev äldre och förälskad i killar fick
hästarna stå tillbaka en tid för att sen, i mitt vuxna liv, åter bli en stor del av mitt liv.
Många år senare fick jag möjligheten att arbeta tillsammans med Sven Forsling. Sven är
psykolog och grundade och drev behandlingshemmet Stall Frossarbo dit flickor med
psykosociala problem kom för att få hjälp. Det var ett behandlingshem där man till sin hjälp
hade ett stall fullt med travhästar och där flickorna också fick möjlighet till en
hästskötarutbildning. Sven visste genom sig själv vad hästen kunde betyda för människan.
Under de fem åren jag arbetade på Stall Frossarbo lärde jag mig många saker. Sven arbetade i
stallet med att träna och sköta om hästarna. Tillsammans med flickorna gjorde han och
personalen upp planer för vad som skulle göras under dagen. Varje flicka hade sin ”egen” häst
som hon fick ansvar för och följa i utvecklingen. Jag såg hur Sven behandlade flickorna med
respekt och tillskrev dem stor kompetens genom arbetet med hästarna. Sven hade nästan ett
magiskt sätt att behandla flickorna på. Flickorna upplevde sig alltid sedda av Sven och de
visste att han alltid skulle ta deras parti om det skulle behövas. Han satte sig aldrig på några
höga hästar. Flickorna visste att de bara hade gott att vänta sig av Sven. Blir en människa
speglad av någon som ser på en med goda ögon lär man sig att se det goda i sig själv också.
Så enkelt kan det vara.
Till en början när jag arbetade på Stall Frossarbo var flickorna som bodde där lite reserverade
mot mig. Det var helt naturligt och precis som det brukar vara innan man lärt känna varandra.
Men något mycket intressant inträffade. Min häst Nirvana som då var två år blev skadad och
jag fick tillstånd att ta med mig henne till Stall Frossarbo för att kunna sköta om henne på
bästa sätt. Flickorna såg mig sköta om min skadade häst och plötsligt ändrades flickornas
förhållningssätt mot mig. De blev intresserade och omhändertagande gentemot mig och min
häst. Jag kände att de hade accepterat mig. Jag visste att något mycket viktigt hade visat sig
för mig!
Jag hade upptäckt att hästen kunde vara en bro mellan flickan och mig som behandlare, att
hästen kunde hjälpa mig att närma mig flickan så jag lättare skulle kunna hjälpa henne.
Några år senare startade jag tillsammans med min barndomskamrat Eva Berglund ett
behandlingshem i Västerås, Stall Xena. Eva hade arbetat professionellt med att utbilda hästar
och ryttare i hela sitt liv och jag hade arbetat inom psykiatrin med behandling av ungdomar.
Stall Frossarbo stod som modell för vårt nya behandlingshem och Sven Forsling hjälpte oss
som handledare och senare som mentor för att vi skulle kunna föra en del av själen i Stall
Frossarbo vidare. Jag har vid flera tillfällen när jag stått villrådig inför att fatta svåra beslut
tänkt, hur skulle Sven ha gjort i den här situationen, och då har jag vetat vad som måste göras.
Sven Forsling och hans Stall Frossarbo har alltid varit en stor förebild för mig.
Stall Xena är döpt efter en krigarprinsessa. Flickorna som är och varit på Stall Xena kallar sig
krigarprinsessor med stolthet. Det symboliserar styrka, mod, något unikt och speciellt. Jag är mycket stolt över dem alla.